Jerusalem och Aten

Stat eller kyrka, rationalitet eller religion, Sokrates eller Jesus.

Denna dikotomi exemplifierade den tyskjudiska filosofen Leo Strauss med Aten och Jerusalem, födelseplatserna för västerländsk filosofi respektive den judeokristna traditionen. Till en början var dessa två världssyner separerade av Medelhavet, men på 300-talet konverterade romerska kejsaren Konstantin och integrerade dem under samma imperium. De efterföljande 1300 åren löd en strid mellan dessa två sätt att se världen. Ingen kom att vinna, istället nöttes de båda ned, och så småningom kom upplysningstänkarna och hittade en temporär lösning: sopa de stora problemen under mattan. Frågor om religion, människans natur, och objektiv moral -- dessa kommer vi aldrig enas om. Låt oss ignorera dem; gör religion till något privat, och ersätt idén om universella lagar med relativism.

Detta experiment har varit extremt framgångsrikt. De som för över tre sekel sedan hade dött för kungahus, nation eller religion i trettioårskriget kan nu lägga sin energi på att bedriva handel via EU, med de som tidigare hade varit dess fiende. USA, första världens ekonomiska, politiska, kulturella och militära hegemon sedan andra världskriget, och världens enda hegemon sedan Sovjets fall, har sina rötter djupare i upplysningen och liberalismens födelse än något annat land.

Det Lockeanska experimentet har varit så framgångsrikt att vi glömt bort att det utanför väst fortfarande finns folk som inte fungerar som rationella ekonomiska aktörer. I kontrast till den svenska pojken, som stolt ser sig själv som en modern individ, utan vidare lojalitet till nation, religion, eller annan högre kamp, finns den muslimska pojken. Locke har inte rört honom -- han har samma glöd för Allah som de kristna korsriddarna hade för Gud, starkare lojalitet än soldaterna under Habsburgarnas tvåhövdade örn.

I essän The Straussian Moment spår Peter Thiel att denna diskrepans kommer sluta i civilisationsmässigt krig och västerländsk förlust, alternativt en Pyrrhisk vinst, då en vinst hade krävt en återgång till förupplysningsideal, under vilka västerländsk civilisation inte längre skulle vara vad vi idag klassar som västerländskt.

Min form av doomerism i frågan tar en mindre dramatisk form.

Jag tror inte externa hot är det stora problemet, utan att vi är i processen av att förlora majoritetspositionen vad gäller kardinalnytta, och att vi så småningom kommer förenas i ideologisk jämvikt. Detta sker gradvis, och kokande groda-syndromet är så mycket svårare att försvara sig mot än abrupt förändring.

Hur löser man då detta?

Romarna hade stora problem med germaniska barbarers invasioner (vilka så småningom skulle vara instrumentala i imperiets fall). För att slippa befinna sig i konstant krig mer än de redan var applicerade romarna periodisk terror -- med några års mellanrum attackerade romarna, slumpmässigt och plötsligt, med full kraft. På så sätt kunde romarna aldrig vänja sig med krigstillståndadet, men ändå fanns konstant rädsla för romersk invasion. Romarna å andra sidan myntet kunde begränsa germanernas expansion samtidigt som de fick njuta av fred en majoritet av tider.

En idé är att applicera en form av politisk/kulturell periodisk terror.

Trump representerar en form av detta. Han är i mångt och mycket den direkta antitesen till västländska ideal. Han respekterar inte institutionella motvikter och den exekutiva grenens maktbegränsningar. Han har inget intresse för empiricism, inget intresse för idealpolitik eller meritokrati, och har byggt sin administation baserat på lojalitet. Detta är inget jag tycker om, men jag är övertygad om att en konsekvens av detta är att det under Trumps styre (främst hans andra mandatperiod; under den första höll checks-and-balances och klassiska republikaner honom i schack) lagts mer tankekraft på vad som gör västvärlden bra än under andra administrationer, där sådant setts som en närmast naturlig lag, onödigt att ödsla tid på.

Tyvärr är det ofta svårt att skilja på fiender av samma kvalitet. Till exempel: när Trump tar en tydlig pro-israliesk ställning associeras han med den pro-israeliska skaran som gör det för att upprätthålla internationell lag, skydda mellanösterns enda liberala demokrati, och motverka jihadism, trots att Trump landar i den positionen från ett helt annat perspektiv, ett perspektiv som har mycket gemensamt med ett från mellanöstern, vilket förövrigt är varför Trump varit så förvånandsvärt diplomatiskt framgångsrik där. Trump blir för våra endamål kontraproduktiv, och grumlar vän-fiende-distinktionen vi vill återupprätta.

En annan idé är att subventionera resor till mellanöstern, Kuba, Kina, Ryssland, etc, för att få folk att se alternativet. Däremot uppmuntrar detta folk som trivs bättre i dessa länder att stanna kvar i Sverige. Det för också med sig paradoxen att folk endast kommer vara villiga att resa om resmålet inte är för dåligt -- en resa till Beirut eller Konstantinopel kommer vara mer inbjudande än en resa till Talbianstyrda Afghanistan, men filteras alla utom de bästa antiupplysningsresmålen ut blir resorna inte representativa. Återigen kontraproduktivt.

Min slutsats är att skrämseltaktiken måste ske på hemmaplan.

Vill man att politiska extremister ska få makt måste man utforma ett system där de kan få makt med minoritetsstöd; väntar man tills de, via demografisk förändring eller förändrade värderingar hos majoritetsbefolkningen, är de per definition inte längre extremister. Detta kan ske via lotteriröstande. Låt varje röst vara en lott -- får ditt parti 10% av rösterna har du en 10-procentig chans att vinna, etc. På så sätt kan man vara relativt säker på att vi då och då kommer styras av extremister, och att majoritetsbefolkningen då inser hur illa det kan bli (eller hur bra det kan bli, om det visar sig att islamism/kommunism/fascism faktiskt fungerar bättre). Ett problem med denna strategi är att mandatperioder måste vara väldigt korta, och att kortsiktiga policies därav premieras ännu mer än idag. T ex är inflationär demand-side ekonomisk policy något vars konsekvenser först syns i efterhand, och då har redan maktbyte skett. Det finns också problem med att skrämseltaktiken endast är effektiv om styrande partiet har närmast absolut makt, men samtidigt är vi beroende av tillräcklig maktfördelning för att förhindra att de odemokratiskt håller sig kvar vid makten vid mandatperiodens slut.

Den enligt mig bästa lösningen, som löper direkt konträrt med modern mainstream diskurs, är ökad segregation. Överlåt mer makt till region och kommun, och designera olika kommuner/regioner till olika ideologier. I Sveriges fall: låt Malmö bli ett kalifat, ge Sveg till kommunisterna, ge Sölvesborg till white trash-nazisterna. För att motverka återflytt när deras ekonomier oundvikligen fallerar upprättas flyttskatt, och de liberala ekonomniska centrumen får ta notan för subventioner (vilket redan är hur det fungerar idag, bara i mindre grad). På så sätt får vi ett flertal närliggande exempel på hur de olika ideologierna verkar när de får absolut makt, och vi löper ingen risk att långsiktiga projekt stoppas av vitt skilda meningsmotståndare.

Det är dags att sluta stirra in i avgrunden och istället låta de som önskar den faktiskt få bosätta sig där.

17-12-2025, Koh Phangan