Pascals vad som lösning av moralens ontologiska problem

30/01-2026 · 2 min read

Moralens ontologiska problem är frågan om objektiv moral finns.

Reduktiv fysikalism verkar vara hippt i Yuval Noah Harari-kretsar (d v s bland Redditkrigare och liknande pseudointellektuela pessimister). Jag själv ställde mig bakom den filosofin under mina tidigare tonår, och kan säga att det är en riktigt deprimerande världssyn att följa. Så småningom kom jag som tur är ur den, och följande argument är vad jag kom på för att slippa undan.

Om objektiva värden -- och därav objektiv moral -- finns är det per definition fel att inte leva efter dess principer. Föreställ dig nu ett utfallsträd. Utfall A: objektiva värden finns; utfall B: objektiva värden finns inte.

Det kumulativa förväntade moralvärdet kan beräknas på samma sätt som du beräknar väntevärden när du spelar om pengar eller gör riskanalys på aktier; varje utfalls positiva utfall minus dess negativa utfall, multiplicerat med dess sannolikhet. $$E(X) = \sum_{i=1}^{n} x_i P(x_i) = x_1 P(x_1) + \dots + x_n P(x_n)$$

Vår ekvation blir ytterst enkel: finns inga objektiva värden spelar det utfallet ingen roll; nihilismens paradox är sådan att dess betydelse försvinner som den är sann. M a o: det enda utfallet som finns kvar i ekvationen är utfall A, och du har därför en moralisk plikt att leva enligt det antagandet.

Det slår dig kanske att detta förutsätter ett värde för A:s sannolikhet, hur än litet det värdet är. Det är korrekt. Epistemisk ödmjukhet ska alla utöva.

Vi har nu fastslagit att det finns objektiva moraliska principer du är förpliktad att följa, oavsett om de underliggande objektiva värden som underbygger det systemet finns.

30/1-2026, Kuala Lumpur