Till giljotinens försvar

Everywhere and always, when human beings either cannot or dare not take their anger out on the thing that has caused it, they unconsciously search for substitutes, and more often than not they find them

Satt idag och läste om Peter Thiel: grundaren av PayPal och Palantir, första investerare i Facebook, mannen bakom JD Vance, inofficiell ledare av "PayPal-maffian" -- en samling forna PayPal-arbetare, som influerade av Thiels filosofi, ligger bakom hälften av allt som kommit ur Silicon Valley detta århundrade, däribland Elon Musk -- och en hel del annat. Sjukt fascinerande man, vars hjärna fungerar olikt något jag stött på tidigare. Läs hans essä The Straussian Moment så får du se själv, han är briljant.

När en stor man skiljer sig från normen så avsevärt är det intressant att se vem som influerat honom, för varje Alexander behöver en Aristoteles, och Thiel mötte sin på Stanford.

René Girard var professor i filosofisk antropologi på skolan, och höll en liten, sluten studiegrupp i vilken Thiel var med i (hello Julian Morrow). I gruppen diskuterades Girards teorier, av vilka mimetisk teori är kändast.

Mimetisk teori är i grunden väldigt simpel: begär är mimetiskt, d v s vi vill ha vad vi ser andra vilja ha. Girard förklarar det som att subjektet (den som begär något) och objektet (det som begärs) inte räcker -- en tredje part krävs: modellen, en annan person vars begär vi kan imitera.

Det tydligaste exemplet på detta jag kan komma på hittar du hos kvinnlig attraktion. Aldrig får du så mycket uppmärksamhet från andra kvinnor som när du är upptagen, det är just därför singelmän som går ut med vigselring på fingret är ett etablerat fenomen.

Det förklarar också materialism: önskan att ha en sportbil går ofta före begär som faktiskt gör dig mer lycklig, eftersom en sportbil är ett tydligare och mer lättapplicerat objekt än abstrakta koncept som mening.

Det är också rimligt från ett biologiskt perspektiv: från de stora talens lag följer att någonting är troligare att vara värt att spendera sin tid på att få tag på desto fler som begär den saken.

En naturlig konsekvens av denna imitation är tävling. När flera män åtrår samma kvinna, samma fruktträd, eller samma plats i gruppens hierarki, då ökar rivalitet och aggression. För att undvika att samhället utbryter i våldsam anarki väljer gruppen, enligt Girard, kollektivt och arbiträrt en syndabock på vilken gruppen projicerar sin aggression. Denna person dödas och skuldbeläggs för den sociala krisen -- social ordning är plötsligt återfunnen.

Detta, tror Girard, är hur alla samhällen brukade hantera mimetiska begärens problematik. T ex är det välkänt att man i Aten under kristider valde ut en slav, kriminell, eller ful (ja, ful) person som avrättades eller misshandlades, varpå man ansåg staden renad.

Så småningom kom the greatest American that ever lived, Jesus. Han dödades, enligt den kristna tron, som oskyldig och genomgod, av kollektivt hysteri. Berättelsen om Jesus blottade att syndabocken var just en syndabock, och en syndabock fungerar bara tills man förstår att det är vad det är. Europa blev kristet, och plötsligt var det svårt att arbiträrt välja någon att beskylla för den sociala oron. Aten slutade med Pharmakos, Kolosseum blev blott en turistattraktion.

Den muslimska mellanöstern, även om Islam är en abrahamitisk religion, lägger inte samma fokus på de profeter som agerar offer, och har därför inte samma aversion mot att utnyttja en syndabock för att lösa sociala kriser. I de fundamentalistiska islamiska samhällena finner vi den tydligaste kvarlevande syndabocksmekanismen. Hela samhället samlas och tillsammans stenar en person, och den rivalitet som tidigare fanns personer emellan byts ut mot bandet av att tillsammans dödat en person.

I Väst har vi inte samma finurliga system. Visserligen har vi fått mycket annat i utbyte: vi har ett institutionellt rättssystem som hanterar bestraffning, men detta system hanterar inte behovet för ett utlopp för spänningen som uppstår.

Jag tror demokrati fungerar som en civiliserad form av syndabocksmekanism. Vi får i regelbundna intervaller kollektivt bestraffa, hata, och skämma ut enskilda individer. Precis som Girardiska syndabockar är denna koncentrerade form av ilska ofta arbiträr: har du inte råd att tanka är det inte konstigt att beskylla statsministern, även om det egentligen har att göra med styrräntan och en blockad av Hormuzsundet.

En annan form är sport, där du alldeles arbiträrt i grupp får hata antingen motståndaren till ditt lag, eller valfri syndabock inom laget.

Däremot finns problem med dessa substitut. Sporthuliganism har, med risk för att låta elitistisk, ett tydligt intellektuellt tak för engagemang. Politik är väldigt effektivt när folket är enat: råder det konsensus om att presidenten ska kastas från ett tak kan det ensamma offret agera utlopp för en gränslös mängd människor, men i stabila demokratier är landet sällan enat, så ett val som för ena halvan ger utlopp för behovet av en syndabock kommer för den andra halvan endast polarisera.

1939 var sista gången ett huvud fick rulla inför publik i Frankrike. Publiken hade betett sig "hysteriskt" -- flera hade plockat med sig souvenirer som trasor dränkta i blod från den nu mördade mördaren. Dåvarande president Lebrun var förfärad över publikens uppförande, och förbjöd offentliga avrättningar för att undvika "moraliskt förfall och barbari".

Det som borde intresserat Lebrun är inte deras beteende under avrättningen, utan vad de gjorde efter. Gick de hem och passionerat spöade grannen, eller gick de hem med ett lättat sinne och nyfunnen uppskattning för vårt kuvade, civiliserade sätt att leva?

Jag tror det senare.

Let 'em roll, baby, let 'em roll

11/12-25, Koh Phangan